måndag

tänk pampig olycklig kärleksballad

har nog aldrig varit så frånvarande under ett friskispass. och anledningen får mina fingrar att sluta skriva, för jag vet inte vad jag ska skriva.
fast det är inte sant. jag kan skriva lite. för jag tror nog att jag vet. du satt framför mig på spårvagnen.
jag tror att jag gillar dig på avstånd, i brist på annat. men det funkar lixom inte, så därför borde jag vara närvarande. men det är jag inte.



läste just om hvitfeldtskas OS-hjältar. man skulle vara sådan. smartis.


tänk sèche. riktigt sèche. bokstavligt talat


men hallå, du kan inte sluta nu! kom tillbaka!